Benny Olsson

Läste precis att BAE Systems nu skrivit kontrakt med den amerikanska flottan om framtagning av så kallade "rail guns". Vad det går ut på är att man använder elektromagnetism för att skjuta iväg projektilen. I alla andra typer av kanoner har man tidigare använt sig av någon form av sprängmedel. Ofta krut.
"Fördelarna" med rail guns gentemot konventionella kanoner är att projektilen kan skjutas upp till 30 mil, jämfört med tidigare 2 mil. Projektilen får en nerslagshastighet på mach 5 vilket även gör nerslaget så kraftfullt att sprängmedel blir överflödigt.
Andra fördelar som räknas upp är bättre arbetsmiljö för marinens soldater som nu slipper leva sina liv på flytande sprängdunkar.

Bättre arbetsmiljö..

Vad tror vi det får för inverkan på arbetsmiljön för de som för tillfället sitter i huset som får medverka i en ofrivillig speed-date med en projektil som far fram i mach 5? Huh? Hmmm... 

Skämt åsido så är det just inom vapenindustrin man kan hitta teknikens framkant. Det är här som många avgörande framsteg görs och man får hela tiden jobba med att pusha gränser. Det har vi ju lärt oss av Eureka. Jag hade velat jobba inom vapenindustrin. Jag är säker på att jag efter en liten stunds betänketid lätt hade kunnat komma på iaf en handfull nya sätt att skada andra människor, givetvis på ett kommersiellt gångbart sätt som något stort (semi)diktatorland i väst hade kunnat tänka sig betala för.
Jag hade gillat att sitta där och skapa tingestar som jag vet kommer påverka folks öde, fast utan att behöva ta ett enda uns av personligt ansvar. Eller iaf leva i illusionen av att inte behöva ta något personligt ansvar - för någon kostymklädd pajas har ju sagt att det är lagligt!

Oj.. Nu gled jag visst in på mina tankar kring Piratebay.. Eller inte? Hmm.. Likheterna dem emellan är fler än man tror.

Så vad är det egentligen för skillnad på folket som sitter skyddade hos Bofors eller BAE Systems och personerna bakom Piratebay?
Jag har svårt att spontant komma på några.. Likheterna är desto fler.
  * Empatilösa                                          - Check
  * Datornördar                                         - Check
  * Utan respekt för andra människor      - Check

Heck.. jag hade kunnat fortsätta länge.

Men skämt åsido. Vapenindustrin hade varit guld att jobba inom. Ingen större risk för minskade arbetstillfällen såvida inte hela världen genomgår en stor kollektiv lobotomi.

"Eller inte"

Igår var det begravning för en gammal barndomsvän. Efter att ha brottats med ångestproblem så beslöt han sig till slut för att ta sitt eget liv en natt i början av januari. Jag.. Har svårt för att sätta ord på det jag känner. Väldigt svårt. Jag är arg, uppgiven, ledsen, rädd på en och samma gång. 

Whoho! Måndagmorgon, vackert inslagen och förpackad i en ohelig onsdag, men ack ändå - Måndagmorgon! 

Har det tveksamma nöjet att dras med en lätt bakfylla idag. Otrevligt! 
Görkvällen spenderades bland ett gäng pensionärer. Bokstavligt talat. Jag och en tjejkompis gjorde ett trubadurgig för en naturvårdsförening som fyllde 25. Det blev en trevlig kväll i 80-talsnostalgins tecken! 
Var tillbaka i min egen verklighet en stund efter 11 på kvällen, så det blev en snabb dusch, ett par kalla med Varg, och sen iväg på Hellnight!

Fast jag fuskade en smula. Jag hade färdiga pannkakor i kylen som efter en snabb runda i micron var varma och goda! Goda indeed! Nu sitter jag här med värkande mage och undrar varför i helskotta jag satte i mig tre stora pannkakor kl. 23:00 på kvällen. 

Ah.. Söndagar är EN veckodag jag inte hade velat uppleva veckan runt. Iaf inte just den här söndagen. Dygnet började bra genom att jag fick det angenäma nöjet att se en kille som fått uppleva konsekvenserna av att skutta från taket på ett 5-våningshus och landa på asfalt. Not that nice, I tell you. Not nice at all. 

Okej.. Jag hatar egentligen sånt här, men för en gångs skull så tänker jag vara ultranördig och helt enkelt posta en "rolig historia" hämtad från random IRC/DC/Whatever-hubb.. 
Enjoy..

Jopp..

Jösses!

Ahh.. Fronda. En hit, en låt, två album. Iaf två som jag känner till.

Men hursomhelst.. Igår var najs. Riktigt najs. Jag tog halvdag på jobbet och ägnade eftermiddagen åt att åka inlines i västra hamnen med J. Sen tog vi en runda inom ICA, inhandlade lite cookies, och drog iväg till mitt gamla jobb. Alla, utom en, har semester, så vi hälsade på den ensamme stackarn och gav honom fika.
Kvällen bjöd på tvättid. Ja lite mer än så iofs.. Jag, J, och K mötte upp hemma hos mig, lagade lite mat och kollade Seinfeld innan vi stack ner till västra hamnen igen och tog ett dop i det blå. Så mycket blått var det iofs inte. Det var mer salt och ganska grumligt. Men det var riktigt gött faktiskt. Några battle wounds blev det också när jag försökte forcera en vägg fylld med snäckor och skit.

Fler sådana dagar tack. Låt oss hoppas på att vädret håller i sig nu ett tag.

Mitt busskort går ut om ett par dagar och jag har funderat på alternativa sätt att mig till mitt kontor. Cykla är ett alternativ, men faller bort då jag inte har någon cykel. Jogga tar för lång tid, gå är inte ens att tänka på. Det var inte förrän igår när jag dammade av mina inlines som jag insåg att de nog var ett realistisk alternativ. Sagt och gjort.. Imorse var det inlinedags.. Jag studerade kartan på Eniro, lärde mig cykelvägarna och gav mig iväg. Hade passerat två korsningar (ungefär 1/15 av resan) innan jag avvek från planeringen och började följa en cykelväg istället. En cykelväg som, med lite tur, ledde mig rakt på mitt mål.
Den mest spännande upptäckten gjorde jag när jag kom fram. Det visade sig att en färd till jobb per inlines bara tog drygt 5 minuter mer än att åka buss. Helt klart ett attraktivt alternativ. Inlines is the shit!

But not quite...

Sitter snarare på en stol vid en skärm i en garderob. Hans garderob för att vara mer precis. Är ute på den länge efterlängtade mc-semestern ihop med Jalle. Första stoppet blev Halmstad och efter ett par kalla öl och en helt underbar burgare på Bull's så blev det tältslagning utanför ovan nämnde garderobsägares balkong.

Idag bär det vidare till Kungsbacka för fulcamping och konsert. Imorgon ser det minsann ut att bli ett återbesök i Delsjön i Göteborg. Ett besök som naturligtvis involverar ett besök på Iron Maidens spelning!

På söndag bär det hem till Malmö igen. Motorväg för hela slanten. Suck. Men snabbt går det iaf.

Så är det.. Så är det!

Suck

Det var som bekant ett bra tag sen jag senast skrev något vettigt, konkret, och genomtänkt. Inte nog med det - det var dessutom ett bra tag sen jag skrev något överhuvudtaget. Till skillnad från min goda vän K som snabbt och effektivt skriver sig närmre ett avslut.

Så i helgen kom jag på något alldeles fantastiskt att skriva om. Något uppseendeväckande, sensationellt, tankeväckande. Ägnade söndagen åt att mentalt förbereda mig för insatsen och finslipa på materialet. Idag - publiceringsdagen - var det dags att börja skriva, men just som jag skulle börja fick jag ett meddelande om att jag missat ett samtal. Ringde snabbt upp min röstbrevlåda för att kolla av vad jag missat. Möttes till min fasa av följande meddelande.
"Hej Benny. Det här är A på Skatteverket i Malmö. Jag ringer dig pga några oklarheter i den skattedeklaration du lämnat in. Var vänlig ta kontakt med mig snarast möjligt på nummer xxx-xxxxx."

Skatteverket! Oklarheter! Skattedeklaration!

Orden ekade runt i huvudet på mig medans jag fumlande försökte knappa in det nämnde nummret. Tryckte på "Ring Upp" och möttes då av en trallande glad kvinnoröst som välkommnade mig till "Skatteverket OCH Kronofogden" (Uppmuntrande...?) varefter hon berättade att personen jag sökt inte var anträffbar och var åter 14.00.

14.00! Jag måste alltså gå med magknip och skattepanik i 3 timmar till innan jag ens har en chans att få tag på människan. Inbyggt skeptisk som jag är mot myndigheter i allmänhet så kan jag nästan på förhand veta att han minsann inte kommer vara särskilt anträffbar 14.00 heller utan då istället ha "Gått för dagen" eller "Sitter i möte resten av dagen" varefter han säkert ska iväg på 6 veckors semester eller något annat jävulskap.

Är lite lätt ofokuserad av det här, så allt mitt väl förberedda material flög ut skallen, ut i världens biologisk /dev/null, snabbare än Kapten Picard hinner säga "Make it so".

Suck

Söndagkväll. Usch. Bara känn på ordet. Söndagkväll.. Det smakar illa. Som skämd fisk en regnig sommardag.

Det är inte så mycket söndagkvällen i sig som smakar skämd fisk utan snarare vetskapen att alldeles för snart efter en söndagkväll nalkas en måndagmorgon som utan någon som helst respekt eller hänsyn för ens välbefinnande ruskar tag i en på det våldsammaste av sätt och tvingar iväg en in i det enorma maskineriets gigantiska kvarnar.

Men vad gnäller jag om egentligen? Jag är en pånyttfödd varelse. En fenix som reser sig ur askan. Jag har skådat slutet - och återvänt! Jag har - kort och gott - lyssnat på sveriges bidrag i schlagersoppan.

Eller - försökt - är snarare rätt ord. Jag måste börja med att påpeka att jag har hög toleransnivå vad gäller schlagermusik. Väldigt hög.

Hög som i att jag hade kunnat vara flickvännen som nickar förstående när pojkvännen förklarar att han råkat sätta eld på alla mina skor när han försökt göra en trippelpannkaksvändning (som naturligtvis resulterat i att kökstaket numera kläds av en pannkaka) klappar honom på huvudet och säger - Det är okej! Ska vi försöka ihop istället? Oroa dig inte för skorna!

Så hög smärttröskel har jag när det kommer till schlager..
Men..

Fram tills idag hade jag faktiskt inte hört årets bidrag. Överhuvudtaget. Så när jag idag läste att Sverige kommit på en "överraskande" 18e plats så tänkte jag att detta måste ju vara så katastrofalt dåligt att det är komisk.
Fram åkte Youtube och jag gjorde en snabb sökning på "Perreli". Upp kom låten "Hero" och jag klickade igång den. Medan spelaren buffrade lutade jag mig lugnt tillbaka och försökte föreställa mig vad som komma skulle.

Men inget jag hann tänka, eller någonsin hade kunnat föreställa mig, kunde förbereda mig för chocken som skulle komma.
Det första som slår mig är orden "Everything has a beginning" uttalat i falsk ton på värre svengelska än vad självaste Ingvar Carlsson hade kunnat bemästra. Jag tänker "Det här kan inte vara...".
Men jo.. Dessvärre kunde det de.
Textraden följs upp med "Everything comes to an end" vilket är de två rader som, i mitt tycke, sammanfattar hela låten och Charlottes högst tvivelaktiga insats. Det borde ha slutat där. Precis där! Knappt ens börjat. Så hade det eventuellt kunnat dämpa skadorna en smula.
Under tiden Charlotte levererar ovanstående rad så ser det ut som om hon nickar lite stelt - i en koreografi som f.ö är stelare än animerade streckgubbar uppbyggda av tandpetare - lite som om hon tänker


och jag, som den stora människovän jag är, kunde inte göra annat än att själv nicka instämmande och tänka "Jag förstår dig.. Jag förstår dig. Det här suger!".

Sen tryckte jag på stopp. Jag klarade inte det längre! Det var helt enkelt för jävla dåligt och jag är förvånad att Sverige överhuvudtaget hamnade i final.
Kanske är det så att juryn i belgrad, som tydligen såg till att hon hamnade i final till slut, vet om att det är många fler som tittar på den riktiga finalen och inte ser deltävlingarna och - precis som screeningjuryn i Idol - sållar bort medelmåttorna, lyfter fram de riktigt bra, och även släpper igenom ett par personer som bäst hört hemma i tvångströja i ett litet, vitt, madrasserat rum (Charlotte), helt enkelt i syfte att skapa ett högre underhållningsvärde.

En sak som Idoljuryn gör som juryn i Belgrad inte riktigt verkar har tagit till sig är att de sållar bort de som är så koko-dåliga att man bara lider av att se det. De som är så genomäkta usla att man bara vrider på sig i obehag när de börjar "framföra" sitt nummer. Det är en bra bortsortering de gör där. Det ger programmet mer underhållningsvärde. Men att istället släppa fram varenda sjövild idiot som helst och tro att det gör underhållning är bara amatörmässigt. Juryn i Belgrad gjorde ett enastående uppvisande av ett amatörmässigt urval. Jag har hört talas om att något land - Irland? - hade en kalkon som bidrag. Det nummret hade - tveklöst - varit mer underhållande.

Vad juryn i Sverige tänkte - som egenhändigt såg till att Charlotte ens kom till Belgrad - eller vad jag tänker om dom tänker jag inte ens gå in på. Det kräver oanständigare ord än vad mitt vokabulär är utrustat med för att uttrycka mina känslor för den.

Så hursomhelst. Jag är pånyttfödd. En fenix som reser sig ur askan. Men minnet av videon kommer för evigt att förfölja mig!

Min helg har i övrigt varit helt okej. Har gjort en del på mitt vardagsrum, ätit massa god mat, och hunnit med ett besök hos lilla mamma.

Mina tankar går dock till K som haft en kanske inte lika bra helg. Jag håller tummarna för er och hoppas på det bästa!

Nu blir det ett par raska steg in mot sovrummet, och sen bär det iväg till John Blund-land!

Sov gott, ryggskott!