Att begrava en vän
Igår var det begravning för en gammal barndomsvän. Efter att ha brottats med ångestproblem så beslöt han sig till slut för att ta sitt eget liv en natt i början av januari. Jag.. Har svårt för att sätta ord på det jag känner. Väldigt svårt. Jag är arg, uppgiven, ledsen, rädd på en och samma gång.
Rädd; för när jag läser igenom hans blogg och tänker på honom så känner jag igen mig så otroligt väl i hans tankar och ord.
Rädd; för jag trodde aldrig att han skulle ta sitt liv - lika lite som jag tror att jag någonsin ska ta mitt.
Rädd; för att allt hände så fort.
Rädd
Så väldigt arg över att vår sjukvård inte tog honom på allvar.
Begravningen var väldigt välbesökt. Gott om gamla vänner från förr och många ansikten jag kände igen. Innan begravningen var jag inte säker på hur jag skulle reagera. Min vän och jag hade väldigt bra kontakt under tonårstiden, men efter att jag lämnade hemorten så gled vi så sakta isär. Vi träffade på sin höjd ett par ggr / år, men så fort vi träffades så var allt som förr igen.
Men när dörrarna hade stängts och Mad World, framförd av Gary Jules, började spelas så brast det. Sen satt jag och grät hejdlöst i 2 timmars tid; tills dess cermonin var över. Jag saknar dig Henrik. Jag saknar dig så mycket!
Varje gång vi träffades så pratade vi framtid och olika projekt vi ville ta tag i, men vi tog aldrig ordentligt tag i det. Det fanns ju alltid imorgon också.
Nu finns det inte någon morgondag kvar att träffas på längre och det känns så fel. Det känns så enormt orättvist och fel.
Nu finns det inte någon morgondag kvar att träffas på längre och det känns så fel. Det känns så enormt orättvist och fel.
Efter begravningen så mötte jag upp med lite folk som jag knappt träffat sen högstadietiden. Vi fick lite perspektiv på allt och bestämde oss för att vara bättre på att träffas. Det var en dyrköpt läxa, men ut varje sorg kommer något gott - i det här fallet hoppas jag på att vi alla lärt oss att inte skjuta upp det där samtalet till vännen man saknar. Jag vet att jag lärt mig det iaf.
And I find it kind of funny, I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
Mad World.. Jag visste det inte, men det var en de låtar han lyssnade på mest. Jag är inte förvånad.
Under avskedscermonin så spelades Metallica - Fade To Black. Fade To Black är en låt jag spelat med ojämna mellanrum sen mitten av tonåren. Jag har kört den "live" i olika situationer fler gånger än jag kan minnas och texten sitter i ryggmärgen.
Men jag har aldrig lyssnat på texten. Inte förrän igår. I kontexten av Henriks begravning fick texten plötsligt en enorm tyngd och mening.
Men jag har aldrig lyssnat på texten. Inte förrän igår. I kontexten av Henriks begravning fick texten plötsligt en enorm tyngd och mening.
Läs den.. Inte läs, men läs!
Life it seems, will fade away
Drifting further every day
Getting lost within myself
Nothing matters no on else
I have lost the will to live
Simply nothing more to give
There is nothing more for me
Need the end to set me free
Things not what they used to be
Missing one inside of me
Deathly loss, this can't be real
Cannot stand this hell I feel
Emptiness is filling me
To the point of agony
Growing darkness taking dawn
I was me, but now he's gone
No one but me can save myself but it's to late
Now I can't think. Think why I should even try
Yesterday seems as though it never existed
Death greats me warm, now I will just say goodbye
Drifting further every day
Getting lost within myself
Nothing matters no on else
I have lost the will to live
Simply nothing more to give
There is nothing more for me
Need the end to set me free
Things not what they used to be
Missing one inside of me
Deathly loss, this can't be real
Cannot stand this hell I feel
Emptiness is filling me
To the point of agony
Growing darkness taking dawn
I was me, but now he's gone
No one but me can save myself but it's to late
Now I can't think. Think why I should even try
Yesterday seems as though it never existed
Death greats me warm, now I will just say goodbye
Det sista du skrev var "Förlåt". Henrik, underbara älskade - Vi förlåter dig. Jag hoppas att du funnit frid till slut. Vila i frid min vän!
Carl Henrik Jonsson
* 7/1 - 1982
† 4/1 - 2009
* 7/1 - 1982
† 4/1 - 2009
Kommentarer
Trackback
