St. Patricks Day
Visst är det lustigt att jag, och väldigt många med mig, som ateist "firar" St Patricks Day. Nu handlar det väl iofs inte så mycket om att fira som att egentligen bara ha en ursäkt för att luta sig tillbaka och dricka en Guinness på närmsta pub. Men iallafall. Som om det inte vore nog så klär vi oss ofta i lite grönt också för att helt enkelt visualisera "Everyone's a little irish on March 17th" som det så vackert står vid Guinnessbryggeriets port.
Men vad många inte är medvetna om är att St. Patricks egentliga färg är blå. Grönt började användas för att dels hylla Irland, men framförallt för att visa sin lojalitet till den Romersk-Katolska tron. Att treklövern kom att symbolisera Irland, St. Patrick, m.m. är av precis samma anledning. De krista ville genom treklövern få den övriga icke-kristna irländska befolkningen att förstå innebörden av tre-enigheten.
Jag är ateist. Men likväl satt jag där - i år igen - och drack min guinness med en prydligt ditritad treklöver i skummet, och kände gemenskap med alla som samlats och firade.
Som extra kuriosa bör tilläggas att St. Patricks day egentligen var den 15e Mars i år. Detta pga att den regelbundet krockar med den "Heliga Veckan" varvid St. Patricks dag helt enkelt får maka på sig ett par dagar framåt eller bakåt. Lyckligtvis slipper vi som lever nu detta igen då nästa krock kommer att ske år 2160. Om mänskligheten, kyrkan, och Guinness finns kvar då. :-P
Men trots allt så var det riktigt trevligt ikväll. Vi hamnade på en "engelsk" pub, åt gott och drack ännu godare. Framåt kvällen började ett jazzband att spela (vilket f.ö kändes riktigt märkligt med tanke på att det skulle vara en Irländsk afton). En och annan Delta-blues-låt slängde de också in vilket naturligtvis var uppskattat. Såg några jeppar från Massive Entertainment där också. Attsingen att jag inte sökte det där jobbet jag blev erbjuden där för några år sedan. Men vem är jag att klaga.. Jag trivs bra där jag är nu.
Ikväll blir det inget låtskrivande utan bums i bädd. Grattis förresten till Sören Olsson som tog ytterliggare ett steg på åldersstegen i söndags. Hatten av för dig - du och Anders är guld värda!
Tack och hej, leverpastej
Måste tillägga..
Nåväl.. Nu är det sovdags iaf! Godnatt!
I can has smörgåstårta
Men ändå - det var najs. Även om det inte gick att styra med joystick.
Jag undrar f.ö hur det faktiskt hade varit att styra livet med joystick. Jag ska inte svära på det, men jag tror det hade varit förbaskat jobbigt. Hur många gånger har man inte suttit där med Mario eller Tetris och blivit frustrerad.. "Nej men jag tryckte ju på Upp! UPP! Jag tryckte ju! Arrrrgh..". Tänk då hur det varit att styra det verkliga livet. Du sitter där. Första dejten. Du har ditt kaffe i handen och tjejen på andra sidan bordet är söt när du plötsligt - splash - kastar kaffet tvärs över bordet och fullkomligt dränker din dejts nyköpta kashmirtröja i en billig latte. Flickan blir bestört men du själv sitter där och "Nej alltså.. Förlåt. Det var inte mitt fel. Jag tryckte på upp, men ja.. Ja du vet hur det kan bli..". Och det var den dejten det. Och inga extraliv eller livlinor har du kvar att använda heller. Förbaskat jobbigt helt enkelt.
Något som däremot inte är förbaskat jobbigt är att Tidernas mest älskade musikal nu ska sättas upp. Tidernas mest älskade - och den har inte ens visats ännu. Förstår ni då hur bra den är?
Jag pratar naturligtvis om Sune-musikalen!
Inte för att Sune var min favorit - no way, jag var/är en Bert-människa. Men fortfarande. Att Sune fortfarande kickar ass är helt fantastiskt för oss som sedan länge gett upp hoppet om all form av vettig barnunderhållning - Hallå Cartoon Network. Slarvligt ritade Superkor ger inte barnen någon bra början i sin seriekonsumption. Just därför är det så skönt att det fortfarande visas Emil i lönneberga, Pippi, och nu inte minst - en musikal om Sune. Känner jag mig rätt så kommer jag säkert inte att bli färdig att gå och kolla den, men jag kan iaf sträcka mig till att köpa ytterliggare en kopia av Sunes Sommar för att Dra mitt strå till stacken.
Det börjar bli dags att natten till ära ta sig till sängs. I can has sleepz. I can has smörgåstårta förresten. Tydligen är det så att företaget jag så nobelt är kodriddare hos har haft en bra försäljningsperiod så på torsdag äts det ärtsoppa och på lördag blir det fest, men på fredag - då jäklar anamma blir det smörgåstårta till lunch!
Iz in yer brnz. Steelin yer drmz.
Hjärtattack - tack, tack, tack!
Det är inte inne att vila
Det är ganska ballt att ha magsår
Bli nervvrak så är du rätt tuff
Hjärtattack - tack, tack, tack
Mera stress - yes, yes, yes
Kom hit och jäkta mer - vi blir fler och fler
Det är nu runt 20 år sedan som ovanstående skrevs och vad har vi - den gemensamma mänskligheten - gjort sedan dess för att förhindra just detta? Nada.. Inte ett skvatt. Det är, om inte värre, lika illa idag. Trots datorer och annat som egentligen var tänkta att underlätta vår vardag.
Alla som haft en datorkrasch kan ju skriva under på hur underlättade dom kände sig.
Men nej - dagens bloggande ska inte gå i bitterhetens tecken. Ej heller i ilskans tecken. Det finns det så många andra som gör så bra ändå. Som allas vår Johan Croneman. Johan Croneman. Mannen som vann 2006 års Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik. Han inte bara vann den; han vann den med följande motiveringen:
"Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg. Det gör honom ovanlig och viktig i ett kulturklimat som annars i hög grad präglas av längtan efter att tycka om och bli omtyckt".
Att mannen alltså vann ett pris p.g.a sitt hetsiga - men ack konstanta - temperament är för mig helt bisarrt. Det enda i den här historien som jag kan tänka mig vara än mer bisarrt är det tacktal jag föreställer mig att han måste ha tvingats ge vid utdelningen. Tänk själv. Han har precis vunnit ett pris för att han varit arg i fyra decennium. Inte en chans att han kan ha ställt sig och varit glad och tacksam. Eller så var det exakt det han gjorde - vilket bara hade gett det hela ytterliggare en dimension av humor.
"Tack.. Tack.. Det har tärt på mig. Det har tärt på min familj. Min fru framförallt. Min älskade Anna. Men vi har kämpat målmedvetet och nu har vi nått målet. Nu är jag i mål. Jag har fått mitt pris - och den arga Croneman ni alla känner och älskar går i graven. Det är en sorgens, men samtidigt glädjens, dag. Tack.. Tack."
Lite grann på samma nivå som "Ni"-riddarna i Monty Pythons "Life of brian". "I am no longer the Croneman who says Argh. I am now the Croneman who says Wii."
Nämnas bör är att 2007 års vinnare, Nils Schwartz - Kulturredaktör på Expressen, vann med motiveringen att han var rolig...!
Fick en kommentar på gårdagens blogg - undertecknad Johan Croneman. Men jag tror inte det är han. Johan Croneman hade aldrig tackat för ordet. Eller slösat med orden på det sättet kommentatören gjorde. Nej nej. Johan Croneman - som vi alla älskar - hade gått direkt till poängen och sagt. "Du är dryg!".
Har ni förresten tänkt på att fr.o.m iår så fungerar det inte att nedvärdera genom att kalla någon för 08:a. Iår är alla som föds just 08:or. Undrar vem som tar det hårdast när de växer upp och inser det... Min röst är på göteborgarna.
Imorgon är det dags för Schyffert. Det - det är iallafall något att se fram emot. Godnatt!
Välkommen till Min [nya] blogg!
Efter att under ett par års tid ha bloggat om så vitt skilda saker som gitarrbyggande, kosthållning och livet i största allmänhet, tryggt gömd bakom mer eller mindre genomtänkta pseudonym, så är det dags för mig att ta ett sjumilakliv och blogga utan att gömma mig bakom tveksamma internetnamn.
Så därför - Välkommen till Min [nya] blogg!
Sitter här på mitt relativt normala kontorsjobb, har hemliga byrån strömmandes ur högtalarna, och har enligt god sed redan börjat fundera över vad jag ska göra med helgen som kommer. Jag trivs bra med mitt jobb. Jag trivs bra med mitt liv. Nåja - jag trivs iallafall tillräckligt bra för att våga påstå att jag trivs bra. Strax över 25, utan akademisk examen att nedvärdera någon med, men redan med tillräckligt lång arbetslivserfarenhet för att även i fortsättningen klara mig utan examen. Iallafall så länge jag håller mig inom min nisch. Vill jag byta inriktning så blir det Tillbaka på ruta 1. Men jag tycker det är kul, det jag gör. Och jag är duktig på det. Eftersom jag tycker om att vara duktig så känner jag mig alltså relativt bekväm i mitt jobb. Jag jobbar på ett lagom stort företag, men sitter mycket i egna projekt. Aldrig ensam, alltid ensam.
Ikväll blir det Seinfeld ihop med - vi kan kalla honom The Mysterious K, eller kort och gott; K. Det är en stående tradition vi har. Fast så mycket stående blir det inte. Vi sitter mest. Och tradition är fel ord - det har mer blivit en vana. En vecka utan en kväll med Seinfeld hos K känns i slutet av veckan inte riktigt som en komplett vecka. Som en fisk utan vatten eller en flaggstång utan flagga. Som en Bert utan en Åke helt enkelt.
Men den här veckan blir komplett. Komplett är ett bra ord. Komplett. Rullar skönt på tungan och inger en känsla av helhet. Helhet.. Ett inte riktigt lika kul ord.
'nuff about it. Här är Jag! Välkommen!
