Benny Olsson

Rädd; för när jag läser igenom hans blogg och tänker på honom så känner jag igen mig så otroligt väl i hans tankar och ord. 

Rädd; för jag trodde aldrig att han skulle ta sitt liv - lika lite som jag tror att jag någonsin ska ta mitt. 

Rädd; för att allt hände så fort. 

Så väldigt arg över att vår sjukvård inte tog honom på allvar. 

Begravningen var väldigt välbesökt. Gott om gamla vänner från förr och många ansikten jag kände igen. Innan begravningen var jag inte säker på hur jag skulle reagera. Min vän och jag hade väldigt bra kontakt under tonårstiden, men efter att jag lämnade hemorten så gled vi så sakta isär. Vi träffade på sin höjd ett par ggr / år, men så fort vi träffades så var allt som förr igen. 

Men när dörrarna hade stängts och Mad World, framförd av Gary Jules, började spelas så brast det. Sen satt jag och grät hejdlöst i 2 timmars tid; tills dess cermonin var över. Jag saknar dig Henrik. Jag saknar dig så mycket! 

Varje gång vi träffades så pratade vi framtid och olika projekt vi ville ta tag i, men vi tog aldrig ordentligt tag i det. Det fanns ju alltid imorgon också. 
Nu finns det inte någon morgondag kvar att träffas på längre och det känns så fel. Det känns så enormt orättvist och fel. 

Efter begravningen så mötte jag upp med lite folk som jag knappt träffat sen högstadietiden. Vi fick lite perspektiv på allt och bestämde oss för att vara bättre på att träffas. Det var en dyrköpt läxa, men ut varje sorg kommer något gott - i det här fallet hoppas jag på att vi alla lärt oss att inte skjuta upp det där samtalet till vännen man saknar. Jag vet att jag lärt mig det iaf. 

The dreams in which I'm dying are the best I've ever had 

Mad World.. Jag visste det inte, men det var en de låtar han lyssnade på mest. Jag är inte förvånad. 

Under avskedscermonin så spelades Metallica - Fade To Black. Fade To Black är en låt jag spelat med ojämna mellanrum sen mitten av tonåren. Jag har kört den "live" i olika situationer fler gånger än jag kan minnas och texten sitter i ryggmärgen. 
Men jag har aldrig lyssnat på texten. Inte förrän igår. I kontexten av Henriks begravning fick texten plötsligt en enorm tyngd och mening. 

Läs den.. Inte läs, men läs!

Det sista du skrev var "Förlåt". Henrik, underbara älskade - Vi förlåter dig. Jag hoppas att du funnit frid till slut. Vila i frid min vän!

Carl Henrik Jonsson
* 7/1 - 1982
† 4/1 - 2009

Läste precis om allt kaos som den närmsta tiden väntar de stackarna som pendlar med pågatågen till/från Malmö och skänkte då en nådens tanke åt The Man, The Myth, The Legend - K - som nu i dagarna (och tillika många dagar framöver) valt, och väljer, att spendera - förlåt; Tillbringa! - sin arbetstid i öresundsregionens pärla: Helsingborg. Ser fram emot många inspirerande och frustrerade inlägg från allas vår favoritbloggare! 

När jag ändå var igång och läste så drogs mina ögon omotiverat till en artikel om Alexander Bard. 

First things first 

Denna; idiotins sista utpost, och främste försvarare, hade fått en artikel dedikerad sitt ego och dess illusion om att nå toppen av FP för att därifrån rucka partiets grundvalar och helt enkelt slå ihop det med C och MP. 

Men fortfarande - merga FP med C och MP? 

Kan vi inte bara lägga ner det hela och införa lite äkta demokrati där vi medborgare faktiskt tvingas ta lite aktivt samhällsansvar och vara med och fatta beslut? 

Med dagens IT-infrastruktur borde det faktiskt vara högst möjligt att genomföra! Vi hade kunnat minimera antalet samhällsavlönade pappersvändare till att utgöra en skelettorganisation för vårt samhällsorgan, istället för att - som idag - bestå av tusentals individer vars vardagsarbete mest utgörs av att hitta nya skäl att befoga sin kvarlevnad. 

Vi hade blivit ett föregångsland. Ett föredöme för omvärlden.